Jag hade varit intresserad av de andliga – mystiska från och
till, men det var först efter min pappas
bortgång som det satte fart på allvar. Pappa hade under december månad 1995
pendlat fram och tillbaks mellan sjukhuset och hemmet för bl.a. hjärtproblem.
Dagen innan julafton skickade de hem honom från sjukhuset, fast att han var i
dålig kondition. Just vid tillfället när han kom hem, var vi inte så glada, men
med facit i hand blev den här julen väldigt speciell. Och det är med stor
tacksamhet och värme, som jag kan tänka tillbaks på just den här julmiddagen.
Allt var så lugnt och rofyllt hemma hos mamma och pappa. Trots att jag och min
syster har 6 söner tillsammans, så var även de väldigt lugna och harmoniska. Jag
har inte upplevt någon lugnare julafton sen dess. Framåt kvällen när alla
julklappar var utdelade och gröten uppäten, var det dags att åka hem. Den
kramen som jag då fick av min pappa, är jättesvår att beskriva i ord, men den
var så innerlig och omhändertagande. Jag minns att vi stod en lång stund i
kramen. En viskning landande i mitt öra ”min lilla flicka”. Vid detta tillfälle
visste jag inte något om energier eller det andliga, men hade jag vetat detta
så hade jag förstått vad som hade väntat längre fram den här julhelgen 1995. Under
annandag Jul blev pappa sämre och fick åka iväg till sjukhuset igen. Mamma
följde med och det bestämdes att vi skulle komma dagen efter för att hälsa på. Mamma
ringde på natten hem till mig och berättade att pappa hade lämnat oss. Jag
ringde vidare till min syster. Det var -30 grader denna decembernatt när vi
satte oss i bilen för att åka till sjukhuset. Väl framme kramade vi om mamma
och vi grät tillsammans en stund. Därefter samlades vi vid pappas sjukhussäng
runt 4.30 för att ta ett sista farväl av honom. Personalen hade gjort i ordning
pappa, tänt ljus och skapat ett stämningsfullt rum. Där stod vi mamma, min
syster och jag runt pappas säng. Pappa såg så fin och rofylld ut. Hans smärta
och ångest, var ett minne blott. Jag
strök min hand över hans hand och kände hur kall den var. Tanken på att inte
kunna krypa in i den varma, trygga famnen och få sin kind smekt med orden ”min
lilla flicka” kändes tungt. Vi grät och sörjde vid hans bädd. Plötsligt
stannade klockan som var på väggen bakom hans säng, 4.45. Anledning till att vi
märker detta är att det är en gammal klocka med sekundvisare som avger ett
litet ljud vid varje sekund. Vi tittar upp på klockan och konstaterar att
batteriet har nog gjort sitt. Vi fortsätter en stund till, småpratar och
gråter. När vi känner att vi är klara, ca 15 min senare, tar vi ett steg
tillbaka från sängen. Då startar klockan igen, som om ingenting har hänt med
klockan. Batteriet var inte slut. Jag får en känsla att det är pappa som visat
att han är med oss. Det som hände på sjukhuset var för mig en bekräftelse på
att han var med oss där i rummet hela tiden när vi stod vid hans säng. Han låg
inte i sängen, utan han var i rummet mitt ibland oss. En härlig värme och känsla
la sig till ro inuti min kropp, även om sorgen kändes tung.
Tack pappa för att allt du gav när du levde och allt du ger nu från andra sidan.